Haiti; november 2016
Reseskildring

Jag ska försöka mig en på en sammanfattning av mitt besök på Haiti. Jag är djupt omskakad och många nya intryck har etsat sig fast i mitt huvud. Det jag har sett är förfärligt, fruktansvärt och visar en helt obegriplig misär. Samtidigt har min kärlek till landet och människorna vuxit ytterligare sen mitt förra besök här och känslan av att behöva lämna gör mig ledsen, men ger samtidigt ny energi till att arbeta för att få återvända. Det finns så mycket att lära av människorna i landet och vi kan också bistå med en hel del av vår kunskap för att hjälpa människor till ett värdigt liv.

Vi har inte varit i de värst drabbade områdena efter stormen Matthews framfart, det går helt enkelt inte att ta sig dit utan specialfordon och särskild bevakning. Det behövs inte heller för att förstå människors desperation. Det jag har sett i Port-au-Prince vittnar om en fattigdom som är omöjlig att beskriva med ord och som inte är isolerad till ett fåtal fattiga områden, utan finns överallt. Jag har haft förmånen att få åka bil tillsammans med F Francky, vi åkte i flera timmar och just när man tror att värre än så här kan det inte bli, ja då hamnar man i ett område där människor lever i ännu större misär. Enorma sopberg, smutsigt vatten i stora pölar och djur och människor, som trängs på små ytor. Överallt ser man människor som går och letar bland soporna i vad som tycks vara någon sorts hopp att hitta något de kan äta eller sälja.
Men det är också så, att om man letar ögonkontakt, vilket inte är svårt att få, så ser man en stolthet, vänlighet och värdighet hos människor trots den svåra situationen de befinner sig i. Och det är nog just detta som gör att man så lätt förälskar sig i landet. Jag möter inte människor, som tycker synd om sig själva. Jag möter människor i stor nöd, människor, som är hungriga och som lider, dels såklart det egna lidandet, dels av att se sina barn och sin familj lida. Det är klart att den hopplösheten och frustrationen leder till både desperation och förtvivlan, men varje insats som görs leder uppenbarligen också till tacksamhet och framtidstro. Därför är det också så otroligt viktigt för S:ta Maria folkhögskola att fortsätta sitt arbete.
Utbildning är, precis som i så många andra länder med stor fattigdom, nyckeln till framtid för människorna på Haiti, det blir jag mer och mer övertygad om. Det är inget konstigt med det, även om det är skrämmande att detta behöver konstateras. Basal utbildning i form av att lära sig läsa och skriva är alltså något som fortfarande enbart en del av befolkningen får tillgång till, men som självklart borde vara en rättighet för alla oavsett vilket land man lever i! När ska vi vakna??

”Sharing”
Men, en annan reflektion, som är viktig och som F Francky och hans medarbetare nu ägnar mycket tid åt att förmedla är kunskap i solidaritet och konsten att vara medmänniska. Efter orkanen Matthews framfart är det människor i sydvästra Haiti som har drabbats allra hårdast. De internationella hjälporganisationerna är på plats och gör vad de kan för att ge den mest basala katastrofhjälpen och det är naturligtvis avgörande för tusentals människor i ett akut läge.
Det skolan i detta läge gör, något som prästerna i församlingen är oerhört noga med och som också gör F Franckys arbete speciellt och utmärkande är tanken att lära barnen på skolan solidaritet. Med en tanke om att alla har något, även om det så bara är ”två öre”, så kan vi dela med oss av det vi ändå har. Med detta i tankarna har man alltså på skolan startat en insamling för de drabbade av orkanen. Det är en underbar känsla att man bland verkligen hungriga, fattiga och på många sätt desperata människor kan uppbringa en vilja till att dela med sig till människor de inte känner och som är – om möjligt – i ännu större behov av hjälp! Jag har i hela mitt vuxna liv beundrat Franciskus av Assisi och hans arbete. Han har varit en stor förebild och nu möter jag precis detta på Haiti!
Min absoluta övertygelse efter denna resa är att om man i framtiden ska kunna komma tillrätta med korruption och själviskhet, så måste vi börja precis här, dvs att lära barnen på skolan att dela med sig och därmed hjälpa dem att förstå vilken glädje det för med sig. Vi vuxna, framförallt vi i västvärlden, har så mycket att lära av detta!
Vi måste fortsätta ge vårt stöd till skolan! Genom S:ta Maria folkhögskolas försorg får barnen ett mål lagad mat varje dag, som tillreds på skolan av eleverna på yrkesutbildningen. Detta mål mat är avgörande för att barnen ska få den energi som krävs för att de ska klara sin skolgång på ett bra sätt. Det finns en oerhörd motivation och glädje kring lärandet. De älskar sin skola och anstränger sig för att komma framåt. Barnen är för övrigt de som kan engelska bäst.

Skolan
Skolan har cirka 400 elever från första klass till och med studentexamen. Det finns ca 25 lärare på skolan, både de som arbetar heltid och deltid. 90% av alla skolor på Haiti är privata och erhåller inga som helst statliga bidrag

Barn, som inte gått i skolan tidigare
F. Francky har startat en skolklass för barn som inte haft möjlighet att gå i skolan tidigare och som har mycket varierande bakgrund. Gemensamt är att de tillhör den allra fattigaste delen av befolkningen och som ofta behandlas mycket illa oavsett om de lever tillsammans med sina föräldrar eller är ”inackorderade” på olika sätt. Några är det vi kallar ”gatubarn”. Alla barnen i klassen har på olika sätt har kommit i kontakt med F. Francky, ofta genom hans uppsökande verksamhet. Klassen består av barn i olika åldrar, den äldsta är 17 år gammal. De har mycket begränsad skolgång och befinner sig i de lägre årskurserna. Jag besökte klassen och barnen är oerhört motiverade att få chansen att lära sig.

Vuxenutbildningen
Skolan driver också två olika typer av vuxenutbildning, en för vuxna som inte gått eller gått mycket begränsad tid i skolan tidigare och flera yrkesutbildningar. Sammanlagt är det ca 100 elever på skolans vuxenutbildningar. Den förstnämnda kan i många stycken liknas vid folkhögskolornas allmänna kurs och är definitivt något S:ta Maria folkhögskola skulle kunna utveckla och söka pengar för att vara verksamhetsansvarig för och på så sätt stötta uppbyggnaden av Port-au-Prince och Haiti. När jag träffade eleverna fick de berätta om sin situation och sina framtidsdrömmar. Det finns så mycket kraft, energi och idéer som skulle kunna tas tillvara om dessa människor fick något att leva för.

Undervisning för vuxna, som inte har gått i skolan tidigare.

Yrkeskurser
Även yrkeskurserna är viktiga. De som pågår nu är restaurang/kök , elektrikerutbildning, rörmokarutbildning samt sömnad. Samtliga utbildningar har också en viktig roll i arbetet med utvecklingen av skolan, tex lagas maten till barnen av eleverna på yrkeskursen. Flertalet elever har erhållit arbete efter avslutad kurs.

Utvecklingen går framåt
Det är omöjligt att inte bli imponerad av det fantastiska arbete som F. Francky och hans medarbetare utför. Med mycket glädje och sprudlande av entusiasmen ger de av sig själva trots mycket svåra förhållanden.
De är oändligt tacksamma för allt stöd de får och F. Francky kan i detalj redovisa hur pengarna används. Skolans lokaler är utnyttjade så mycket det bara går även om det är bekymmersamt med tillgången till el. Utan tillräckligt mycket el fungerar inte heller lamporna i klassrummen och utan fungerande lampor kan vissa av klassrummen inte utnyttjas.
Med solpaneler på plats på skolans tak kan el produceras i tillräcklig omfattning, men bekymret, när vi är på besök, är att batterikraften inte räcker till. Varje batteri kostar motsvarande ca 30 000 kr och pengarna finns inte. Det skulle alltså behövas fler batterier som kan laddas.

Både datasal och bibliotek
Sedan mitt förra besök på skolan för knappt två år sedan har det hänt mycket. Det finns lampor i de flesta rum, köket är utrustat med två elspisar, F Francky visar stolt upp en datasal och början till ett bibliotek samt det finns numera både ett rum för lärarna på skolan och ett för skolledningen. Att datorerna inte fungerar, att biblioteksskåpen gapar tomma och att lärarrummet inte är inrett är saker som känns oväsentliga i sammanhanget. Det finns en tydlig idé som man arbetar efter och idén är bra och genomtänkt! Därför är vårt fortsatta engagemang både viktigt och borde vara självklart.

Skolgården
Redan för två år sedan stod en renoverad skolgård högt på önskelistan. Barnens raster tillbringas i ett stort garage, där det finns både ett stort dieselaggregat och många bilar, som står parkerade. När jag talar med barnen på skolan understryks detta ytterligare, det lyser ur ögonen på dem när de drömmande talar om en fotboll, basketkorg och hopprep. Deltagarna på allmän kurs på S:ta Maria folkhögskola har de senaste veckorna via en volontärgrupp samordnat en insamling som ska användas riktat till skolgården. Pengarna (1500 USD) överlämnades till F. Francky under besöket.

En omskakande resa
Jag har sett så mycket elände och misär att jag är helt förkrossad. Samtidigt har jag känt oerhört mycket glädje, kärlek och viljan att förändra Haiti till ett land för och med folket är påtaglig i församlingen och hos F. Francky och hans medarbetare. Därför anser jag att vi måste fortsätta visa vårt stöd och tron på att det arbete som utförs är viktigt och bra för landet på lång sikt. För egen del är jag övertygad om att det långsiktiga arbetet, där man satsar på barnens utbildning och deras vilja att bygga ett land präglat av solidaritet och framtidstro är enda framkomliga väg för Haiti.
Dagens misär kan inte förändras genom vare sig kortsiktigt bistånd eller en president, som ger löften om en bättre tillvaro för befolkningen. Självklart är alla åtgärder, som underlättar och förbättrar för enskilda något som är bra och som vi ska stötta så mycket vi kan. Men det är församlingens långsiktiga arbete med ett tydligt mål, som är avgörande och som på riktigt kan bidra till att förändra framtiden för befolkningen och landet. Jag anser att det finns ett mycket sympatiskt och genomtänkt tankesätt hos F. Francky och skolans medarbetare. Detta bör vi från S:ta Maria folkhögskola fortsätta stödja!

Men hoppet står ändå till det långsiktiga arbetet i skolan och detta bör vi understödja på alla sätt vi kan.

Monika Andersson
2016-11-08