Haiti 2018
Redan när man landar i Port-au-Prince känns det annorlunda. Flera grupper från olika organisationer är med på planet från Guadeloupe, de flesta ungdomar. Detta är, såvitt jag kan bedöma, nytt. Tidigare har denna typ av människor helt enkelt inte vågat sig hit. Det betyder också att det tar ganska lång tid att ta sig genom alla säkerhetskontroller och inresetillstånd mm.

F Francky står och väntar vid ankomsten och han skiner upp när han får syn på mig. Underbart att träffa honom igen! På parkeringen står Prosphere och väntar – även det ett kärt återseende.

Kontrasten till de senaste dagarna på Martinique är total och även om jag nu på min tredje resa borde vara förberedd, så går det inte att med ord beskriva upplevelsen av åkturen till församlingen och gästhemmet där jag ska bo under min vistelse.  Ändå känns det härligt att vara tillbaka i detta fullständiga kaos!

Borde jag vara rädd?
Jag får ofta frågan hur jag vågar åka och om det inte är farligt. Många har de senaste veckorna försökt få mig att avstå från resan och svenska UD har under flera år avrått från resor till Haiti. Det finns inget bra svar. Jag vet inte om det är farligt. Det jag vet är att jag fullkomligt älskar landet och människorna!

Jag går inte ut på egen hand, har alltid F Francky eller någon församlingsmedlem vid min sida. Jag försöker vara noga med hygien och det går åt en hel del handsprit. Flera gånger har jag upplevt människors desperation och hur föräldrar beter sig för att ge sina barn åtminstone en liten brödbit att äta. Jag menar, att vi i vår välfärd i grunden inte är ett dugg annorlunda, även om västvärldens bekymmer och omsorg för de flesta inte handlar om att överleva till nästa dag.

Så när jag kommer till Haiti och ser människor i ögonen, tar dem i handen, hälsar på deras barn och märker att de upplever att de inte är bortglömda, så finns inte frågan om det är farligt eller inte. Jag önskar att alla människor någon gång fick uppleva just den känslan. Duschen utan vatten, kålsoppan, som serveras till frukost eller de stinkande sopbergen – alla sådana upplevelser är där och då helt ointressanta.

Möten som ger perspektiv
Möjligheten att få besöka hem i de allra fattigaste kvarteren och se pappans glädje och stolthet när jag tar hans barn i famnen, slår de flesta upplevelser jag varit med om tidigare i livet. Hur kan jag då inte våga?

Känslan av utveckling
Det finns trots allt en tydlig känsla av progression i landet. De flesta människor har fortfarande ingen organiserad försörjning utan lever från en dag till nästa, då allt handlar om överlevnad. Arbetslösheten är fortsatt mycket hög, i Port-au-Prince räknar man med en arbetslöshet på över 70%. Men, det börjar ändå växa fram en medelklass, en mycket fattig sådan, men jämfört med mina tidigare resor finns det en tydligare känsla av att det för allt fler människor trots allt finns hopp och framtidstro i deras vardag. Den övergripande stadsbilden präglas fortfarande av ruiner, plåtskjul och presenningar, men på flera håll syns byggprojekt och förbättringsarbeten på befintliga bostäder.

Skillnaden mellan fattigdom och misär
Desperata människor begår desperata handlingar. Det man gör har ingenting med vilja eller val att göra. Ren desperation är ett tillstånd, som får oss att göra vad som helst för oss själva eller våra barn att överleva. Detta tillstånd kan drabba oss alla, när som helst, men blir förmodligen än mer uppenbart i länder där det finns misär.

Misären är utbredd på Haiti, men måste skiljas från fattigdom. Bland fattiga människor finns, precis som överallt annars, människor med goda och mindre goda intentioner. Min erfarenhet av människor som lever i fattigdom, oavsett var i världen jag har befunnit mig, är dock att det finns en välvilja, vänlighet och gästfrihet som får mig att häpna och skämmas över min själviskhet. På Haiti blir detta extra påtagligt. Jag blir hälsad på som vän, inte för att jag kan bidra till att göra några få människors vardag lite enklare under en kort period utan för att de vill väl och är stolta över sin familj, sina hem och sitt land. Man lever i sin svåra situation, men man gör det med en värdighet som i mina ögon är helt fantastisk. För att förstå detta måste man ändå få någon form av insyn i hur det faktiskt ser ut, bilderna talar sitt tydliga språk. De är tagna runt skolan, där de flesta av barnen som går i skolan bor. Bilderna på de glada barnen på skolan, som kommer att avsluta detta reportage, måste sättas i sammanhang med den vardag de faktiskt befinner sig i.

Paroisse de Notre Dame d´Altagrace
Den stora jordbävningen, som drabbade framförallt Port-au-Prince den 12 januari 2010 präglar fortfarande människornas medvetande. Det finns ett liv före och efter jordbävningen. Landet var utsatt, instabilt och fattigt även innan jordbävningen och Haitis historia är speciell på många sätt. Men det är ingen överdrift att säga att jordbävningen har lämnat djupa spår av lidande efter sig och förändrat allt!

Församlingens skola kollapsade totalt och ett gigantiskt område runt skolan raserades och skadades. Flera hjälporganisationer och privatpersoner har bidragit till att bygga upp skolan igen, framförallt bidrag från Caritas Sverige och Caritas Spanien. S:ta Maria folkhögskola har genom initiativ från skolans förre rektor Stefan Bietkowski  på ett avgörande sätt varit drivande i detta arbete. Det är med stor glädje och inspiration som jag fått möjligheten att föra arbetet vidare.

Livet på skolan
Det finns inte tillräckligt med vare sig ord eller positiva superlativ som på ett rättvist sätt kan beskriva församlingens kyrkoherde F Franckys arbete för skolan och människorna i församlingen. Sedan ett år tillbaka har han lämnat över förordnandet som rektor på skolan till en av hans medbröder i församlingen, F. Dominique. Tillsammans med personalen på skolan skapar de två en verksamhet som är oerhört vacker och hoppingivande. Rapporten från mitt förra besök beskrev den långsiktiga tanken bakom att utbilda barnen på skolan i solidaritets- och ansvarstänkande för att på så sätt i framtiden skapa ett Haiti, där demokrati och gemensamt arbete kan prägla kan landets utveckling. Att få synas på samma bild som dessa båda präster gör mig både stolt och glad!

Vårt arbete på skolan
I linje med S:ta Maria folkhögskolas uttalade värdegrund att alltid hitta vägar för att ställa sig på de mest utsattas sida, oavsett om det är i verksamheten på Rosengård eller på Holmgatan i Malmö, så försöker vi finnas med i det dagliga arbetet på skolan i Delmas i Port-au-Prince. Genom uppdragsutbildningar och insamlingar kan vi bidra till en liten del för att göra livet lite lättare på skolan.

Ett mål lagad mat om dagen
En del av våra insamlade medel går till skolmaten. För de flesta barnen på skolan är den dagliga lagade måltiden, som de får på skolan den enda mat de får i sig. Det är mycket enkla förhållanden, men betyder allt för barnens ork att tillgodose sig utbildningen.

Vuxenkurserna
Inom ramen för vuxenkurserna ser jag stor utvecklingspotential och enorma behov. När den ordinarie skoldagen är slut använda skolans lokaler till utbildning för människor som inte gått i skolan tidigare, både vuxna och lite äldre barn. F Franckys arbete för dessa människor är helt makalöst fantastiskt!!! Hans uppsökande verksamhet bland ruinerna i kvarteren runt kyrkan kan inte nog hyllas! Den lilla gnutta hopp som syns i dessa människors ögon när de genom utbildning får möjlighet att förändra sina liv är tillräcklig inspirationskälla för vårt arbete. Stora klasser i undermåliga lokaler med dålig luft och trånga bänkar men med en vilja att lära sig som genomsyrar allt.

Våra deltagares insamlade medel
Våra deltagare på skolan i Malmö har i olika sammanhang samlat in medel till barnen på Haiti. Det har anordnats loppmarknader, caféer och flera deltagare har på de mest fantastiska sätt bidragit till arbetet i Port-au-Prince. Jag känner mig oerhört stolt, tacksam och lyckligt lottad över att få känna och dela med mig av det engagemang som våra studerande i Malmö visar vår verksamhet på Haiti. Överlämnandet av pengar, laptops, mobiltelefoner och fotbollar mm var mycket, mycket uppskattat!

En hoppfull och spännande framtid
Trots all sorg, elände, svält och de sjukdomar detta för med sig, så finns det en hoppfull framtid. Glada barn, som kastar sig om halsen på mig när jag kommer. Underbart lekande och spralliga skämtar de med rektor, lärarna och mig, trots den emellanåt stenhårda disciplinen. De skrattar åt min knaggliga franska och skakar på huvudet när jag försöker mig på att lära mig några ord på kreol. Stora klasser om ca 40 barn i små och mörka utrymmen men med en enorm vilja och nyfikenhet präglar hel mitt besök. Därför vill jag avsluta reportaget med underbara bilder från skolan och mitt besök i de olika klasserna.