Bakgrund
S:ta Maria fhsk har sedan flera år tillbaka samarbete med församlingen Notre Dame d`Altagrace i stadsdelen Delmas i Haitis huvudstad Port-au-Prince. Landet och framförallt huvudstaden drabbades mycket hårt av en jordbävning 2010, som dödade 250 000 människor och orsakade mycket stor materiell förödelse. Fortfarande idag, 9 år senare, präglar jordbävningen människors medvetande och stadsbilden bär tydliga spår av den totala kollapsen.

Som vid allt biståndsarbete har det från början varit fråga om ekonomisk hjälp för människor i en mycket utsatt situation. Men ur vårt perspektiv, dvs vi som jobbar på  S:ta Maria fhsk, vill vi gärna se vårt samarbete med församlingsskolan som en integrerad del av vår totala verksamhet och vårt värdegrundsarbete. Samarbetet är nu väletablerat och det är därför också naturligt att det i nästa steg inte enbart är jag/rektor som åker utan min dröm är att någon i personalen och/eller någon av våra deltagare på skolan kan ges möjlighet att besöka skolan.

Genom att medvetandegöra våra deltagare på skolan om situationen på Haiti för att konkret arbeta med biståndsfrågor och olika aspekter kring demokrati, människors värdighet samt respekt för alla människors lika värde kan vi skapa en miljö där vi tillsammans lyckas lyfta blicken och få med det globala perspektivet i vårt arbete. Detta är viktigt!

Lärprocessen tycks vara oändlig
Jag har vid tidigare resor skrivit om möten som ger perspektiv och om hur mycket jag lär mig om människor och livet när jag möter fattigdomen på detta mest konkreta sätt. Korta ögonblick har jag möjligheten att uppleva och känna den verklighet som så otroligt många människor lever i. Flera gånger, under denna senaste resa, har jag utbrustit: ”de är ju så många, det är människor överallt”. Den frustration jag känner när jag ser dessa människor i ögonen, människor som är hungriga och desperata, människor som ”bara” önskar en dollar- ja, den frustrationen måste upplevas för att förstå. Men, det är också så att det är precis samma frustration, som jag känner när jag, på våra gator här i Sverige, tvingar mig själv att se tex våra EU-migranter i ögonen. Det jag tvingas uppleva på Haiti har jag därmed oändlig hjälp av i mitt liv i Sverige. Den önskan jag tar med mig är självklart att använda den kunskapen i min dagliga gärning här på hemmaplan.

Glädje, hopp och förtröstan
I en verklighet där hopplöshet lätt sprider sig, har jag så mycket att lära mig av mina vänner i Port-au-Prince. Kopplingen till folkhögskolan och verksamheten både på Rosengård och på Holmgatan är slående. Ofta får mina närmaste här hemma höra mig beklaga mig över saker, som är rena ”lyxproblem”. Denna klagosång finns inte när jag är på Haiti, vilket väl ändå är den viktigaste lärdomen. Den glädje, hoppfullhet och förtröstan jag möter bland de människor som lever under de mest erbarmliga förhållanden ger mig den kraft, som jag behöver för att fortsätta mitt arbete på folkhögskolan. Så, alla ni människor, som uttrycker beundran för att jag ”vågar”, till er vill jag bara säga TACK för att ni låter mig åka. Genom er får jag denna fantastiska möjlighet och rikedom!

Församlingsfest – söndagen den 27 januari
Min resa blev fördröjd, planerna ändrades något och därmed blev min första egentliga dag på Haiti en söndag. Jag hade sett fram emot att fira mässan i ”min” församling, men F Francky hade andra planer. Tidigt på morgonen åkte jag tillsammans med honom, en prästkollega samt två församlingsmedlemmar upp i bergen, de berg som omger den norra sidan av Port-au-Prince. Bilfärden i sig är omtumlande både pga av den omfattande fattigdomen, som man inte kan blunda för längs hela sträckan, men kanske ännu mer pga den mycket skrämmande naturupplevelsen. Skogen har sedan lång tid tillbaka skövlats, den bördiga jorden har genom århundradens regn och stormar sköljts ner i havet och det som återstår är kala berg utan möjlighet till någon egentlig växtlighet. Vägen upp kan i princip enbart befaras med  jeep och jag är tacksam över att jag slipper sitta bakom ratten.

Väl framme i byn Orange är det härlig feststämning. Dagens fest är avslutningen på en sju dagar lång förberedelse och det är kaos när alla inbjudna präster anländer ungefär samtidigt. De träffas uppenbart inte särskilt ofta och deras sätt att hälsa på varandra och visa att de verkligen uppskattar att träffas gör mig både upprymd och glad.

Mässan är dagens höjdpunkt och den rymmer så mycket glädje och vördnad och jag njuter av varje sekund. Barnens sätt att dansa ”Gloria” och ”Magnificat” är bland det vackraste jag sett och det är mäktigt med 27 präster fira mässan samtidigt i den överfulla lilla by-kyrkan.

Anledningen till att F Francky ville ta med mig till just denna församlingsfest är att den tidigare rektorn, F Dominique, på ”vår” skola numera är kyrkoherde i församlingen i Orange. Det blev ett härligt återseende med denne fantastiske man.

Efter mässan är det uppsluppen stämning och vi bjuds på en mycket god måltid. På plats är en delegation från Connecticut i USA, som har samarbete med just denna församlings skola och vi delar erfarenheter kring vår beundran till Haiti.

Innan det är dags för hemfärd hinner jag bekanta mig med några barn, som mycket gärna vill visa mig hur man dansar ”på riktigt”. De skrattar gott åt mina försök att svänga på höfterna.

På vägen hem går en av bilarna, som några av kyrkobesökarna färdades i, sönder och jag har sällan sett en sådan vilja att hjälpa bland de som passerar. Bilen lagas på plats och jag hade en trevlig pratstund (vilt famlande med armar) med  några kvinnor, som enbart kunde tala Kreol.

På kvällen var det så äntligen dags att installera mig på gästhemmet och F Francky hälsade mig ”välkommen hem”. En underbar känsla! Gästhemmet har dessutom blivit mycket fint och känslan av upprymdhet och tacksamhet över att vara på plats vet inga gränser.

Kardinalen anländer till Haitimåndagen den 28 januari
Den direkta orsaken till denna resa till Port-au-Prince, var att jag i somras fick ett mail från biskop Anders om att han hade bokat en resa till Haiti i samband med sin förestående hemresa från världsungdomsdagarna i Panama i januari. Detta kom som en fantastisk och glädjefylld överraskning. Tänk att jag skulle få möjlighet att vara delaktig i biskopens besök till det land, som jag har kommit att älska så mycket!

En del av förberedelserna inför biskop Anders och min resa har bestått i att F Francky och msgr Chadic kom till Sverige i höstas för besök på folkhögskolan, men också för att träffa biskopen i Stockholm. Under sina dagar i Sverige hann de båda prästerna också med att fira mässa i Mariavall, vara med vid firandet av mässan i Glumslöv till Thérèse av Lisieux ära samt med hjälp av F Henrik Alberius träffa företrädare från Caritas Sverige, Sveriges kristna råd och besök på Newmaninstitutet i Uppsala.

I detta sammanhang är det viktigt att också redogöra för bakgrunden till de båda prästernas besök i Sverige. Msgr Chadic var vid tiden för jordbävningen ordförande för Caritas Haiti och den person som min företrädare på folkhögskolan, Stefan Bietkowski, kom i kontakt med när han besökte Haiti några veckor efter jordbävningen. Det var msgr Chadic, som introducerade Stefan för F Francky och på detta sätt etablerades kontakt med folkhögskolan.

Biskop Anders har varit tydlig med att han ville besöka församlingens skola i Delmas och därför var det också naturligt för honom att bo på gästhemmet i direkt anslutning till skolan. Eftersom han skulle anlända först på eftermiddagen och jag redan var på plats, så passade jag på att vara på skolan på förmiddagen och besöka ett par lektioner.

När det var dags att åka till flygplatsen kom flera av barnen fram till mig och frågade varför det var poliser på skolan och jag svarade ”je ne sais pas” (jag vet inte). Men, såklart! F Francky var spänd inför kardinalens ankomst och hade för säkerhets skull ordnat med några polisers eskort. Väl på flygplatsen satt vi och väntade och det var en underbar känsla att se när biskop Anders kom emot oss nerför trappan. Bakom honom kom samtidigt Haitis ärkebiskop msgr Mesidor, de hade träffats på flygplatsen i Miami efter att båda varit i Panama.

Besök på skolan tisdagen den 29 januari
Hela dagen ägnades åt skolan och församlingen. Efter en frukost med mycket frukt och underbar juice gick vi över till skolan och den stora salen där de äldre eleverna var samlade. Eleverna fick ställa frågor till Kardinalen och efter en trevande start, så började frågorna strömma in. Flera frågor handlade om hans kallelse, hans väg från munk till kardinal samt om Sverige och kyrkan i Sverige. Men den vanligaste frågan var nog ändå varianter på ”varför är du här?”.  Kardinalen svarade på sedvanligt sätt med mycket humor och värme!

Brev från Sverige
Barnen på Sankt Thomas skola i Lund hade fått uppdrag att skriva brev med titeln ”to someone in Haiti”. Det tog en stund innan eleverna förstod att det faktiskt var brev till dem, men högen med breven tog snabbt slut och lästes med stort intresse och många skratt. Flera av breven lästes upp inför hela salen med löfte om att de ska besvaras.

Skolans olika klasser
S:ta Maria fhsk engagemang består idag av olika delar. De ekonomiska bidrag folkhögskolan skickar går dels till att ge barnen  på skolan ett mål lagad mat per dag, dels till vuxenkurser. Skolan får inga offentliga bidrag överhuvudtaget utan lärarnas löner betalas med hjälp av skolavgifter och bidrag från församlingen. Barnen, som går i de ordinarie klasserna, ”förmiddagsgrupperna” lever med sina familjer. Dock innebär maten de får i skolan för de allra flesta det enda mål mat de äter på dygnet, vilket också är en förutsättning för att de ska orka klara av sitt skolararbete.

Eftermiddagsklasserna består av barn, som inte gått i skolan tidigare och åldern i dessa klasser är mycket blandad. I tidigare reseskildringar har jag skrivit om först en, sedan två klasser och glädjande är att skolan numera har tre klasser. Barnen/ungdomarna i de klasserna är allt från 7- 19 år gamla och har fått chansen att gå i skolan genom uppsökande verksamhet av F Francky och hans medbröder i församlingen. Dessa barn och ungdomar lever på gatan och möjligheten till grundläggande utbildning är för de flesta av dem enda chansen till överlevnad.

Församlingens matutdelning
Församlingen försöker så ofta de kan ordna med matutdelning till särskilt utsatta och ett sådant tillfälle fick biskop Anders och jag förmånen att delta i. Flera gånger har hjälp från Sverige genom Caritas Sverige och organisationen ”Pour les autres” (PLA) gett möjlighet till denna utdelning. Alla, som kom, fick sitta ner vid dukade bord och F Francky anordnade ett program med uppträdanden. Den lokala polisen bjöds in för att säkerställa att allt gick lugnt till och de mycket sympatiska poliserna var i allra högsta grad deltagande i själva distributionen av mat och dryck.

Vuxenkurserna
Innan det var dags för middag hann vi också med att besöka kvällskurserna, dvs kurser för vuxna som inte gått i skolan tidigare. Dessutom anordnar skolan yrkeskurser för vuxna, bland annat matlagningskurs, sömnadskurs och elektrikerkurs.

En fullspäckad dag – onsdagen den 30 januari
Efter morgonmässan och frukost besökte vi först  Caritas huvudkontor och därefter ett omskakande besök på ett barnsjukhus. Bland annat besökte vi svårt cancersjuka barn och en avdelning för barn med psykiska funktionsnedsättningar.

Efter en tur genom den beryktade stadsdelen Cité Soleil och centrala Port-au-Prince anlände vi till ett av stadens viktigaste landmärken, den i jordbävningen kollapsade katedralen. Kvarteren runt katedralen bär fortfarande tydliga spår av jordbävningen, men till min glädje är nu de stora tältlägren, som omslutit området vid tidigare besök ett minne blott. Flera nybyggda hus syns också i stadsbilden.

Ett omskakade besök på barnhem
Efter besöket i centrala Port-au-Prince for vi vidare till dagens mest omskakande upplevelse, ett barnhem i utkanten av Delmas, tillhörande församlingen ”Notre dame d`Altagrasse. För närvarande bor 14 föräldralösa barn på barnhemmet i en liten byggnad, som också inhyser en skola för i dagsläget 168 barn. Att se dessa barns levnadsvillkor sätter djupa spår i själen. Vi hade med oss bollar, lekmaterial, sanitetsutrustning samt gav ett ekonomiskt bidrag till barnhemmet.

Det finns förhoppningar och planer på att bygga upp ett samarbete mellan Sankt Thomas skola i Lund och denna skola. Genom att hitta en samarbetspartner kan möjligheter skapas till utbyte mellan skolorna och kanske volontärarbete på plats i skolan i Port-au-Prince.

Efter en kort vila på gästhemmet fick jag sedan äntligen möjlighet att uppleva området runt skolan till fots. Tillsammans med Jordany och Robert gav jag mig ut i folkvimlet och vi promenerade runt i stadsdelen. De båda killarna kunde inte förstå hur jag kunde njuta av att bara få ta del av livet och njuta av att kunna röra mig på gatorna på detta konkreta sätt. Jag har ännu så länge inte gått ut helt på egen hand. Även när jag går tillsammans med mina vänner väcker jag stor uppmärksamhet bara av att röra mig på gatorna. Människor är nyfikna, de kommer fram till mig, vill röra vid mig och hälsa på mig. Jag känner mig mycket välkommen och möts enbart av glada och positiva ansikten när de märker att jag verkligen vill hälsa på dem.

En magnifik avslutning! Torsdagen den 31 januari
Dagen började magnifikt! Biskop Anders firade mässan tillsammans med församlingens fyra präster samt alla elever och personal på skolan. Så mycket glädje och så mycket kärlek strömmade in i mitt hjärta. Både Biskop Anders och jag tackades efter mässan för våra besök och jag kunde passa på att överräcka både de insamlade pengarna och bollar, sjukvårdsmaterial mm till eleverna och rektor på skolan.

Dessutom fick jag motta en stor bunt med brev, som är skrivna till barnen på Sankt Thomas skola.

Avslutande reflektion
Jag fick möjligheten att stanna ytterligare några dagar på Haiti. På söndagen den 3 februari hämtades jag av msgr Chadic och vi besökte den församling, som han kommer att ta över som kyrkoherde den 1 mars. Även denna församling inrymmer en skola och jag fick träffa flera av barnen samt församlingens kör, som övade inför den kommande veckan.

Det är lätt att förälska sig i landet! Vart jag än kommer, så möter jag gästvänliga människor, som gärna delar med sig av sin vardag. Men jag möter också desperation och så oändligt många hungriga människor, som verkligen kämpar för sin och sin familjs överlevnad.

När jag försöker samla mina tankar kring upplevelserna, så återkommer jag hela tiden till funderingar om alla människors lika värde och mänsklig värdighet. Barnen jag möter har samma drömmar som de barn och ungdomar jag möter i mitt liv här i Sverige. Föräldrar oroar sig på samma sätt om sina barn och deras framtid. Det är precis samma omtanke och omsorg om de som är äldre eller de som är sjuka, som vi känner i våra liv.

Det  jag dock lär mig och som ger mig kraft och energi är deras tacksamhet, inte över de pengar jag har med mig, utan över att jag intresserar mig för dem och visar min kärlek till deras land och de människor jag möter. Allt det jag har lärt mig som barn om att vara nyfiken och välkomna nya människor i mitt liv möter jag på Haiti. Den ömsesidiga respekt och vördnad jag får uppleva betyder så oändligt mycket och ger mitt liv en dimension som jag i stora delar har saknat under lång tid. Jag är oändligt tacksam över att få uppleva denna kärlek!
Lund den 17 februari 2019 /Monika